Kärlek till mänskligheten
Kärlek är inte bara ett av de vanligaste samtalsämnena idag. Det är också en av de viktigaste frågorna. Kärlek är i själva verket vår tros rosenblomster, ett rike i vårt hjärta som aldrig vittrar sönder. På samma sätt som Gud vävt samman universum liksom ett snöre i kärlekens vävstol, så är den mest magiska och charmerande musik i tillvarons hjärta alltid kärlek. Den starkaste relationen mellan människor som bildar familjer, samhällen och nationer är kärlek. Den universella kärleken visar sig i hela kosmos på så sätt att varje partikel hjälper och stödjer varje annan partikel.
Detta är sant i en sådan utsträckning att kärlek måste räknas som tillvarons mest dominerande faktor. Varje varelse uppträder med sin egen stil i den universella kören och alla verkar i enlighet med den magiska stämning och kärleksmelodi som de fått motta av Gud. Detta kärleksutbyte, från tillvaron till mänskligheten och från varelse till varelse, äger rum bortom deras viljas kontroll, eftersom den gudomliga viljan totalt dominerar dem.
Utifrån detta perspektiv deltar mänskligheten "medvetet" i den symfoni av kärlek som utspelar sig i tillvaron. Genom att människan utvecklar den kärlek som ligger i hennes sanna natur, undersöker hon hur hon kan visa denna kärlek på ett mänskligt sätt. Varje människa borde erbjuda andra människor hjälp och stöd utifrån den kärlek som ligger i deras natur och utan att någonsin missbruka kärleken. De bör skydda den allmänna harmoni som finns på djupet av tillvaron, samt beakta både naturlagarna och de lagar som skapats att reglera människans liv.
Humanism är en lära om kärlek och mänsklighet som tyvärr artikuleras tämligen vårdslöst nuförtiden och som har en stor potential att förvanskas genom olika tolkningar. Vissa kretsar försöker etablera en abstrakt och obalanserad förståelse av humanism genom att skapa förvirring bland människor kring begrepp såsom jihad i Islam och därigenom så tvivel i människors hjärtan. Det torde vara svårt att förena humanism med det märkliga beteendet att förfäkta "medlidande och förbarmande" med dem som är involverade i anarki och terror för att rasera länders enhet, eller för dem som hjärtlöst har mördat oskyldiga människor som en del av sin flera sekel långa kamp med syfte att tillintetgöra ett lands välfärd, eller ännu värre, de som gör allt detta i religionens namn och de som vårdslöst anklagar Islam för att tillåta terroristattacker.
Varje troende människa har Guds Sändebud, Guds frid och välsignelser över Honom, som förebild då de förmedlar sanningen. De bör därför aldrig sluta att förmedla människor principerna för lycka i både denna värld och nästa. Profetens följeslagare som tillsammans utgjorde ett levande exempel på den sanning som Profeten förkroppsligade, utmärktes av måttlighet och balans i alla sina åtaganden.
Några anmärkningsvärda människor av den lyckliga generationen, som följde omedelbart på Profetens följeslagare, gick till kalifen för att lära sig vad deras straff skulle bli om de oavsiktligt skulle råka stiga på en gräshoppa. När vi betraktar de ljusa ytterväggarna till våra moskéer och minareter, ser vi små hål som gjorts för att fåglar ska kunna bygga bo där. Detta är ännu ett uttryck för våra förfäders kärleksfullhet. Historien är sammanflätad av sådana enormt humana gärningar, gärningar som skyddat såväl djur som människor.
Begreppet kärlek inom Islam är väldigt balanserat. Förtryckare och angripare har inte velat kännas vid denna kärlek. Förtryckare blir inte bara mer aggressiva då kärlek och barmhärtighet visas dem, utan de uppmuntras också av kärleken att kränka andras rättigheter. Av denna anledning ska inte barmhärtighet visas dem som ifrågasätter den universella kärleken. Vi ska dock ha förbarmande med dem som oavsiktligt gjort fel och som uppriktigt ångrar vad de gjort. Profeten sade: "Hjälp era bröder, vare sig de är förtryckare eller förtryckta. Ni kan hjälpa förtryckare genom att få dem att sluta förtrycka andra.
- Skapad